Astrid vore stolt

Hej alla barn!

Nu ska fabbo Martin beratta en historia, eller en a-n-e-k-d-o-t, som man ocksa kan saga. Den handlar, likt de flesta av fabbo Martins historier (eller a-n-e-k-d-o-t-e-r), om hur han antingen sjalv satter sig i omojliga och i de flesta fall tamligen pinsamma situationer, eller hur han - helt appropa - bara hamnar i dem. De forstnamnda ar overrepresenterade, de sistnamnda ofta bara modifierade former av den andra sorten.
Fabbo Martin bor just nu i den stora staden Barcelona, som ligger i Spanien, som ar ett land dar man inte pratar engelska och dar man har uppfunnit siestan som en ursakt att stanga butiken klockan tva pa eftermiddagen, supa till det lite granna, dacka en stund som en kontinental Kronblom, och sedan ga till jobbet igen vid fem-snaret. Nog om detta, mojligt mer om det samma framover, men det hor strangt taget inte riktigt hit.
I staden bor fabbo Martin med en familj, bestaende av mamma Luciana (harkomst: Brasilien, dar man dansar samba och har ihjal varandra med nastan samma frekvens som i Sydafrika) och sonen Tony. Dessutom har han fatt sallskap av en forvirrad japan vid namn nagonting pa T den senaste veckan. Om honom ma jag beratta, dock ej nu.
Luciana ar en tamligen ung 40-nagonting kvinna, som arbetar med och i sitt eget catering-foretag och hyr ut nagra rum i 5-rummaren i Poble Sec till studenter vid Kingsbrook School of Spanish, som fabbo Martin frekventerar nastan varje dag i vardagsveckan. Luciana tvattar at fabbo Martin, baddar hans sang och stadar hans rum samt skaller lite skamtsamt (men med obehaglig underton) pa honom da han lamnar rummet i det tillstand han bade ar van vid, och trivs med, att leva i - strukturerat kaos, samt nar han glommer att slacka tacklampan. "La luuuuuuuz, fabbo Martin, la luuuuuuz", skriker hon da.
Som boende i en dylik kollektiv situation, dar privatliv mest kan ses - och ihagkoms - som en hagring uppe i norr, dar vardinnan som skrivet bade baddar sangen och tvattar hjaltens lakan, stalls fabbo Martin infor ett litet dilemma.

Hur gora med sjalvbeflackningen?

I borjan av sin vistelse i lagenheten var fabbo Martin tamligen valforsedd med kleenex-servetter, och resultatet av synden var da inget problem. Efter en period av forkylning hade dessa dock sinat ut och tagit slut, nagot var hjalte dock ej i stundens hetta riktigt kom ihag. Sa lag han dock dar, for nagra veckor sedan, med skammen brannande, smutsig till saval sjal som lekamen och visste inte riktigt vad han skulle ta sig till. I lagenheten rorde sig manniskor, sa han kunde inte med omedelbar verkan smita in pa toaletten for att gratande framfor sin egen spegelbild rengora sig fran sin egen bristande sjalvdiciplin. Noden har ingen lag, sags det ju, sa ett par underbyxor fran smutstvatten fick tjana som sandpapper. Fabbo Martin deponerade darefter dessa i sin papperskorg, och dalde dem val med diverse slangda anteckningar, tomda tobakspaket och nagra yougurtforpackningar. Sedan tog han sig en dusch och somnade, likt ni om natterna gor, barn, men dar era sjalar ar vita som sno, var fabbo Martins gra och smutsig som snon som kantar motorvagarna i februari.
Da fabbo Martin dagen efter atervande till sitt rum fran en dag i skolan, lag ett par nytvattade underbyxor vackert vikta pa hans nybaddade sang. Papperskorgen var ej tomd, men det han kvallen innan dari deponerat saknades, och skammen brande fabbo Martins ansiktshud likt Tengils segill, i Astrid Lindgrens saga, brandes in pa Orvars brost.

Sedan kom han att tanka pa, vad ar det for sjuk jalva forbannad manniska som gar igenom sina inneboendes papperskorgar - da det fan inte fanns en mojlighet i varlden att hon skulle upptackt det jag gomt om hon faktiskt inte med rotande hander anstrangde sig??!!

Tack for mig, pa aterhorande.