Er det også koldt om sommeren mor?

Photoshop och konstnärliga utsvävningar i all ära, men för variations skull tänkte jag nu erbjuda något helt annat. Något användbart. Något vi har haft behov av ända sedan det lilla förkrympta foster vi valt att kalla ”Danmark” krampaktigt klängde sig fast vid våra nedre regioner och som till följd av kombinationen syrebrist och lillebrorskomplex prackat på oss förnödenheter såsom röda korvar, svindyra trästolar samt Kristian Tyrann:

En guide till Dansken och hans leverne

Del I:
Vi inleder vår färd vid Malmös inte allt för vagt urindoftande centralstation.
Nämen se där, en heroinist! En lyckoträff, tänker vi. Men icke! Malmö är nämligen inte bara nästan Polen, utan tillika Sveriges mest framstående stad när det kommer till både kriminalitet och antal HIV-smittade. Men delikata kvaliteter till trots, den är bara ett nödvändigt ont att passera för att nå vårt slutgiltiga mål; ”Danmark”.

Hoppsan! Vi missade visst vårt tåg i all tumult!
Ingen anledning till panik. Tågen mellan Malmö och Köpenhamn går nämligen var 20:e minut och erbjuder således ett kontinuerligt utbyte av Jäger-krökande skåningar och grisgrötiga danskar länderna emellan. Låt oss ta en sväng till Pressbyrån medan vi inväntar nästa tåg och kanske inhandla en vindmölla eller en lastpall med spettekaka.
– De bliörr förrtitvåö eåö feämti, kräks den flottiga infödingen i kassan.
Oj, det där förstod vi då rakt inte! Vi slänger i all hast en postväxel i anletet på honom, nu är det nämligen hög tid att ta oss till perrongen!

Ser man på! Redan vid påstigning träffar vi på en ”dejlig” dansk.
– Kan jeg så hjælpe dig at løfte din taske? frågar han oss glatt.
Vilken trevlig karl!
– Självfallet! utropar vi, och sätter exalterat kurs mot avträdet. Vi får dock både snabbt och skickligt dölja vår förvirring, för att inte tala om besvikelse, då han endast lyfter ombord vårt bagage på tåget för att sedan slå sig ned. Låt däremot inte denna lilla fadäs påverka vårt käcka humör! Vi får hoppas på bättre lycka väl i ”Danmark”.

Ah… Då har vi äntligen påbörjat vår tågresa. Men dra mig baklänges, vi glömde passet på hotellet! Ingen fara kära resenär, mellan ”Danmark” och Sverige behöver vi nämligen inget pass. Vilket jack-ass som helst får korsa sundet utan restriktioner.
Eftersom var rationell människa insett att ingen kan begäras förstå denna slemkonvulsion de kallar språk, har de goda männen på tåget (som går från Göteborg) sett till att annonseringen av stationerna sker även på svenska. Det var väl skönt, tänker vi för ett ögonblick. Men vad är det till hjälp, då vi upptäcker att danskarna som troligtvis enda ”folk” valt att döpa sin huvudstads centralstation, inte till Centralstationen, inte till Central Station eller ens la Stazione Centrale, utan ”Hovedbanegården”?? Föga…

I nästa kapitel har vi äntligen nått det platta, smått menlösa ”Danmark”. Då ska vi bland annat äta smørrebrød, reflektera över just hur otympligt det är med ett tivoli mitt i stan samt lära oss hur man gör när man vill komplimentera den danske mannen och hans ollon.
Väl mött!